Jag gick till gymmet idag efter jobbet, trots att jag inte riktigt var på humör. Efter 20 minuter på crosstrainern ältandes de olika små (och nu i efterhand obetydliga) anledningarna till mitt dåliga humör ringer mamma... Jag har känt på mig det ett tag att ett sånt samtal ska komma, men det gör det inte mindre omtumlande för det.

 

Min mormor är död. Min fina fina mormor finns inte mer. Visst är det väl livets gilla gång då hon ju var 89 år och dement, men.. Ingen måste väl dö? 

 

Ikväll sörjer jag. Ikväll minns jag. Ikväll flödar tårarna och ansiktet förvrängs.