Igår började jag läsa en av mina böcker från bokmässan, och det var också då jag insåg någonting som jag tänkte dela med mig av nu. Som ni säkert alla vet koloniserades en massa länder i bl.a. Afrika under Imperialismen på 1800-talet för att det där fanns råvaror och arbetskraft att utvinna. Man rättfärdigade kolonisationen och de grymheter som den innebar med att hänvisa till Rudyard Kiplings dikt om "den vite mannens börda". Kolonisatörerna ansåg sig helt enkelt "skyldiga" att hjälpa de stackars ociviliserade afrikanerna genom att tvinga dem att bli kristna eller direkt ta slut på lidandet och döda dem allihop.

Det som gör att jag känner mig ganska olustig just nu är att jag tror att vi faktiskt fortfarande tänker ungefär likadant. Vi som bor i i-länder får ständigt rapporter om hur afrikaner svälter, krigar, blir barnsoldater eller dör i AIDS. Vi känner oss därför skyldiga att hjälpa dem, dessa ociviliserade afrikaner som inte har någon samhällelig organisation. Idag resonerar vi inte så att de antingen borde döpas eller dödas, och väl är väl det, men nog går ändå tankegångarna så att vi måste hjälpa dem att bli som oss. Det är synd om dem för att de inte har allt det som vi har, vi är lyckliga och det är inte de.

Men är det verkligen så? Är vi lyckliga? Vilket land har störst självmordstatistik, USA eller Kenya? Vilket levnadssätt är bäst, det karriärhetsiga konsumeringssamhället eller det enkla, lugna bondesamhället? Jag personligen vet faktiskt inte vad jag tycker, kanske finns det att lära från båda varianterna. Men en sak som jag tycker är väl värt att komma ihåg, är att det faktiskt inte är krig i hela Afrika. Alla afrikaner svälter faktiskt inte och inte alla barn där har någon gång varit barnsoldater. Det är bilden media ger oss, inte verkligheten.