Ibland undrar jag om det bara är jag
2007-11-27 / 17:55:34 / Allmänt / 0 KOMMENTARERIbland undrar jag om det bara är jag som till exempel uppskattar känslan av att gå på fruset gräs, och som finner tillfredsställelse i att stampa sönder isen på frusna pölar.
Och om det bara är jag som kan uppskatta solnedgången en helt vanlig dag. Alla helt vanliga dagar. När man inte är utomlands eller har en romantisk kväll med sin pojk-/flickvän, utan bara ser den hemifrån.
Ibland blir jag rädd för mina egna känslor. När de liksom hoppar på mig utan att jag är beredd. Jag har någon slags rädsla som kommer för mig ibland när någonting påminner mig om förr i tiden. Det är svårt att förklara, men jag har liksom inget grepp om den tiden då jag inte fanns, och ibland blir jag rädd för att fastna där. För jag skulle inte känna någon, och jag skulle känna mig instängd.
Jag blir också rädd ibland när jag är utomlands, eller på ett totalt okänt ställe. Jag blir liksom ängslig, att världen kanske inte är kvar där ute. Att allt är förändrat, och att allt och alla jag känner egentligen aldrig har existerat.
Kanske är det så att tv:n har gjort mig lite sådan. Serier så som Vänner eller House får mig att känna mig som hemma. Men de serierna är ju ingen fast punkt. De är en del av "världen där ute", som jag ibland är rädd för har kommit bort. Jag är alltså lite beroende av tv:n för att känna mig säker, och det vill jag inte vara.
Väldigt flummigt. Och dåligt formulerat. Hoppas att det går att förstå någorlunda vad jag menar... =P
Och om det bara är jag som kan uppskatta solnedgången en helt vanlig dag. Alla helt vanliga dagar. När man inte är utomlands eller har en romantisk kväll med sin pojk-/flickvän, utan bara ser den hemifrån.
Ibland blir jag rädd för mina egna känslor. När de liksom hoppar på mig utan att jag är beredd. Jag har någon slags rädsla som kommer för mig ibland när någonting påminner mig om förr i tiden. Det är svårt att förklara, men jag har liksom inget grepp om den tiden då jag inte fanns, och ibland blir jag rädd för att fastna där. För jag skulle inte känna någon, och jag skulle känna mig instängd.
Jag blir också rädd ibland när jag är utomlands, eller på ett totalt okänt ställe. Jag blir liksom ängslig, att världen kanske inte är kvar där ute. Att allt är förändrat, och att allt och alla jag känner egentligen aldrig har existerat.
Kanske är det så att tv:n har gjort mig lite sådan. Serier så som Vänner eller House får mig att känna mig som hemma. Men de serierna är ju ingen fast punkt. De är en del av "världen där ute", som jag ibland är rädd för har kommit bort. Jag är alltså lite beroende av tv:n för att känna mig säker, och det vill jag inte vara.
Väldigt flummigt. Och dåligt formulerat. Hoppas att det går att förstå någorlunda vad jag menar... =P
Chanter
2007-11-20 / 18:41:26 / Allmänt / 0 KOMMENTARERJa, så typiskt mig.
Att skita i bloggen under några månader och sedan plötsligt skriva i den varje dag.., och sedan lägga av igen....
Jag är här återigen för att jag undviker mina läxor. Fast jag har egentligen inga. Jag försöker bara ha lite framförhållning så att jag inte sitter där med 17 arbeten och 1000 prov sista veckan. Men. Resultatet blir att jag bara lägger läxorna på samvetet, undviker dem och på det stora hela bara mår dåligt av alltihop.
Äh, skit i mina problem nu, de är ju inte precis så fruuuktansvärt intressanta.
Nytt i livet: öhm... Jo, vi "bygger om" inomhus, pappa målar just nu. Och för att kunna göra detta har han tagit ut alla möbler ur hallen där uppe - så nu är det helt underbar akustik där!
[Everybody out! Jag vill sjunga!]
Jag önskar att jag vore barn igen! Så lätt allt var då, och så kul man hade!
Man är alldeles för medveten om allting nu när man är äldre.
Tänker alltid på alla konsekvenser, andras åsikter, säkerhet, anledningar.
Det om något sätter stopp för galna, men ack så roliga(!) lekar.
Nu stack pappa! (Jag kan sjunga!)
Adios!
Att skita i bloggen under några månader och sedan plötsligt skriva i den varje dag.., och sedan lägga av igen....
Jag är här återigen för att jag undviker mina läxor. Fast jag har egentligen inga. Jag försöker bara ha lite framförhållning så att jag inte sitter där med 17 arbeten och 1000 prov sista veckan. Men. Resultatet blir att jag bara lägger läxorna på samvetet, undviker dem och på det stora hela bara mår dåligt av alltihop.
Äh, skit i mina problem nu, de är ju inte precis så fruuuktansvärt intressanta.
Nytt i livet: öhm... Jo, vi "bygger om" inomhus, pappa målar just nu. Och för att kunna göra detta har han tagit ut alla möbler ur hallen där uppe - så nu är det helt underbar akustik där!
[Everybody out! Jag vill sjunga!]
Jag önskar att jag vore barn igen! Så lätt allt var då, och så kul man hade!
Man är alldeles för medveten om allting nu när man är äldre.
Tänker alltid på alla konsekvenser, andras åsikter, säkerhet, anledningar.
Det om något sätter stopp för galna, men ack så roliga(!) lekar.
Nu stack pappa! (Jag kan sjunga!)
Adios!
back again
2007-11-19 / 19:30:44 / Allmänt / 0 KOMMENTARERNu är jag här igen. Behöver få skriva. Så då kommer jag hit.
Jag är en tråkig människa. Så är det bara. Jag vet inte riktigt hur eller riktigt vad jag menar, jag är helt enkelt bara tråkig.
Jag har i oför sig stora drömmar.. och mina tankar är det inget fel på, för de underhåller ju iaf mig! :D
Det är bara den sociala biten som jag aldrig riktigt lyckas få till.
Men som nu, i skolan. Det känns som att man måste vara så rolig hela tiden, som om att man konstant måste underhålla sina kompisar för att ha dem kvar. Annars söker de sig bara bort, för det finns ju roligare ställen att vara på. Och det är jobbigt, och kanske taskigt, men jag förstår ju dem så väl! Jag skulle nog också gjort så. Det är ju klart att man vill ha kul.
Alla problem jag har går bara runt i en jävla cirkel.
Som det här... Man ska ju inte jämt behöva vara jätterolig och därför är jag tillslut tillbaka på att jag helt enkelt är tråkig.
Men jag vill ha kul. Jag har bara inte riktigt hittat rätt än. Och det är okej, så länge jag inte dör imorgon.
Äh, låt "oss" prata om ngt annat!
Typ, tråkiga läxor. =P
De är inte ens så där jättetråkiga, jag bara gör dem inte. Jag kommer inte igång. Istället sitter jag här.
Men jag försökte faktiskt googla fram ett ämne till svenskan förut. Muntlig redovisning om vad som helst. Det är bannemej svårare än det låter! Har funderat på typ The Beatles, Tove Jansson, våra planeter, musikaler.. Nä, precis - borde nog fortsätta fundera.
Jag är en tråkig människa. Så är det bara. Jag vet inte riktigt hur eller riktigt vad jag menar, jag är helt enkelt bara tråkig.
Jag har i oför sig stora drömmar.. och mina tankar är det inget fel på, för de underhåller ju iaf mig! :D
Det är bara den sociala biten som jag aldrig riktigt lyckas få till.
Men som nu, i skolan. Det känns som att man måste vara så rolig hela tiden, som om att man konstant måste underhålla sina kompisar för att ha dem kvar. Annars söker de sig bara bort, för det finns ju roligare ställen att vara på. Och det är jobbigt, och kanske taskigt, men jag förstår ju dem så väl! Jag skulle nog också gjort så. Det är ju klart att man vill ha kul.
Alla problem jag har går bara runt i en jävla cirkel.
Som det här... Man ska ju inte jämt behöva vara jätterolig och därför är jag tillslut tillbaka på att jag helt enkelt är tråkig.
Men jag vill ha kul. Jag har bara inte riktigt hittat rätt än. Och det är okej, så länge jag inte dör imorgon.
Äh, låt "oss" prata om ngt annat!
Typ, tråkiga läxor. =P
De är inte ens så där jättetråkiga, jag bara gör dem inte. Jag kommer inte igång. Istället sitter jag här.
Men jag försökte faktiskt googla fram ett ämne till svenskan förut. Muntlig redovisning om vad som helst. Det är bannemej svårare än det låter! Har funderat på typ The Beatles, Tove Jansson, våra planeter, musikaler.. Nä, precis - borde nog fortsätta fundera.
