Äntligen får du lyfta blicken från läroboken, äntligen får du vara ute och äntligen kan du göra allt det där du drömt om under den långa vintern. Å andra sidan är det slut på mysiga pratstunder med klasskamraterna, gemenskapen kring tentaplugg och känslan av att du ändå gör något vettigt om dagarna. 

Frihet. Det kan vara för bra för att vara sant. För sysslolöshet innebär att du får väldigt mycket tid att tänka, och när du hela tiden får göra precis vad du vill, mister det sin charm. Självdiciplinen sätts ständigt på prov, och samvetet gnager.

Sånt är livet för mig nu. Mitt första år av universitetsutbildning har varit bra, om än alldeles för slappt. Har aldrig känt mig så oförtjänt av ett sommarlov, då det känns som att vi har haft det hela läsåret. Ändå sitter jag här och brottas med mig själv, försöker gå upp tidigt men snoozar för länge. Försöker engagera mig i min sommarkurs, men fastnar på google och facebook. Vill träna nu när jag äntligen har tid, och tjäna lite extra pengar genom att hjälpa till på gården. Men det går segt.

Jag har så mycket jag vill göra, så många projekt och idéer. Men en av mina sämre egenskaper gör sig påmind - jag fullföljer dem inte. Jag har ett halvdussin påbörjade noveller på datorn, och tre halvfärdiga klänningar jag sydde förra sommaren. Nu ligger de där - tygstyckena och knappnålarna - och fyller ingen funktion annat än att gäcka mig.

Något jag alltid har varit ganska bra på dock, det är att gnälla. Men kanske räcker det ungefär såhär för idag, kanske ska jag försöka att faktiskt ta tag i saker.

Jag ska göra mig en tidsplan för sommaren.