för föga förvånande för någon, har jag precis sett en film. dock en förvånansvärt bra film, och jag blev rörd ända in i hjärtat och en liten droppe salt vatten föll till och med ner på min kind. filmen handlade om demonstrationer mot stora handelsföretag och om människor som kämpar mot ett diffust mål om att skapa en bättre värld genom fredliga metoder, men trots det ändå blir brutalt nedslagna och fråntagna sina rättigheter av makthavare i fancy kostymer.

det är dock svårt att förstå dessa människors drivkraft när man sitter hemma i tv-soffan, och jag beundrar dem samtidigt som jag bara vill säga åt dem att ge upp. för jag känner så väl igen den där känslan av förtvivlan när man så tydligt vet vad man tycker och vad som är rätt, men inte kan sätta ord på det, och när ingen ändå lyssnar på vad man säger. det är så svårt att inte ge upp när livet är orättvist och man känner sig missförstådd av alla, men jag känner att jag ändå måste försöka göra mig hörd. 

jag tänker mycket på framtiden just nu, på vad jag vill göra med mitt liv, och idag har jag kommit fram till att jag definitivt vill göra en skillnad i världen. jag har tänkt på det länge - att hur kul det än hade varit att bli artist, frisör eller bagare så kan jag inte med att känna att jag inte gör något åt allt som är så fel och orättvist ute i världen. jag skulle inte kunna stå i en affär och sälja kläder livet ut när jag som i-landsinvånare vet att jag ändå har ganska stor makt att påverka, och att människor som råkat födas i misär och orättvisor måste ha någon som för deras talan. denna någon skulle kunna vara jag.

därför måste jag först hitta ett arbete som ger mig makt, annars kommer ingen att lyssna. jag återkommer när jag funnit något.