Idag är det lördag och det verkar inte som att jag kan sluta skriva ikväll, so here comes more..

 det känns som om någonting saknas i mitt liv, någonting viktigt. någonting som skulle ge mitt liv mer karaktär och kanske också mer dramatik. Vad jag menar är att jag till exempel skulle vilja ha mer att avslöja i leken "jag har aldrig".. inte för att jag vill avslöja pinsamma grejer, men på tjejkvällen sist gång upptäckte jag att i stort sett ingenting hade ändrats på nästan två år. Mitt liv måste vara skittråkigt..!
  Fast det tycker ju inte jag att det är.. ;) men vem vet - kanske är det en sån där grej som man inte visste att man behövde men när man väl fått det kan man inte leva utan det..

  så, för att skapa mer dramatik behöver jag nog jobba på att våga mer, släppa lös och få lite ADHD som min nya cellolärare säger. (Och på tal om honom - Äntligen ska jag få lära mig att skapa musik!!! fast missförstå inte, all heder åt georg (lilleeen XD) verkligen, men det var dags för förändring nu.. kanske var det dags för några år sen redan, men nu har det iaf hänt..)
  åter till dramatiken - hur i hela helskotta ska man kunna lära sig att släppa loss?! det är liksom så djuupt ingrott i mig att alltid ha kontroll på läget.. anledningen till att jag inte råkar ut för massa pinsamheter är för att jag hela tiden undermedvetet tänker på konsekvenser, risker och på alla de "om" som alltid finns.. hur släpper man allt det?
  men jag vet att jag har gjort lite framsteg iaf. I nian var jag extremt blyg, eller nej förresten, det var jag inte. Men jag var helt klart en observatör, och jag trodde att jag var nöjd med det. Men när jag sedan kom till gymnasiet tvingade jag mig själv till att prata med allt o alla, hellre för mkt än för lite, för jag visste att det var min chans till en nystart. Och det gick bra. :D Fast på köpet blev jag nog lite hispig, jag var liksom alltid på min vakt - när jag gick i korridorerna gick det runt i mitt huvud av alla intryck. för jag kände mig tvungen att se alla, jag ville se alla, för jag ville vara en del av allt.

  Nu går jag mitt andra år och jag har förändrats. Jag har insett att det är för mycket folk i skolan för mig att hålla reda på, och att det inte är bra för mig att hela tiden ha halva uppmärksamheten på omgivningen och inte leva i nuet och umgås med mina vänner. Mitt nya förhållningssätt har förstås inneburit att jag fått avstå från något jag tycler är väldigt kul, nämligen att titta på folk. ;D Och jag missar nog säkert också att hälsa på många jag känner :(, men jag tror det måste få vara så. För det var psykiskt jobbigt att vara så kluven, och jag tror även att det gjorde mig mer medveten om mitt utseende och vad andra kan tänkas tycka om det, att jag mötte så många folks blickar hela tiden alltså. Så - att ignorera folk har underlättat mitt liv. ;D dagens slutsats.

Jädrar, vad långt inlägget blev! oups XD

nu är det redan söndag, så godnatt! :)