jag ligger i soffan och tittar på finnkampen, christian olsson gör sitt tredje hopp, eller tar sina tre steg och sen hopp om ni fattar vad jag menar. ett urdrucket mjölkglas står på bordet och mobilen ligger bredvid mig, tyst. min mamma ligger och vilar på övervåningen och min pappa är ute någonstans som vanligt, kanske skördar han? jag vet inte. jag reser mig för att gå till köket, för att öppna kylskåpet för femtielfte gången och se om där finns något att äta, när det knackar på dörren. min nyfikenhet gör att jag glömmer bort maten och jag styr mina steg mot hallen istället. genom det räfflade glaset i dörren ser jag en lång mörk skugga avteckna sig på andra sidan. onda aningar hugger till i magen, men de försvinner igen lika snabbt som de kommit. jag öppnar dörren försiktigt och höjer långsamt blicken tills jag stirrar in i ett par stora blå ögon. en man, som hämtad ur 1700-talets england står med svagt nedböjt huvud och fötterna ihop och ler mot mig. han har en vit skjorta gjord av alldeles för mycket tyg och den är slarvigt nedstoppad i de mörkblåa byxorna. skorna är svarta men täckta av fuktig grå lera och över axeln hänger en militärgrön packsäck. jag har tappat hakan för länge sen och när han sträcker fram handen mot mig lägger jag bara automatiskt min i hans och han för den till sina läppar för en lätt kyss. sedan tittar han upp och säger ett simpelt "hello", med brittisk accent förstås. fortfarande med handen i hans tar jag ett steg mot honom, ut ur dörröppningen, och precis då byts mina svarta mjukisbyxor som i ett trollslag ut mot en lång gräddvit klänning med korta genomskinliga ärmar och ett ljusblått sidenband i midjan. i håret har jag vita pärlor och under klänningen kan jag känna korsetten smita åt, men den gör inte ont. han ser på mig uppifrån och ner innan han ler igen, jag själv är alldeles för chockad för att göra annat än att fortsätta hålla munnen lite svagt på glänt. när han sedan tar ett steg åt sidan ser jag att det på grusgången bakom honom står en stor mörkbrun häst med vackert vildvuxen man och stampar otåligt. mannen lägger en hand på min korsrygg och för mig mot den, sedan hjälper han mig upp på hästryggen som saknar sadel. jag sätter mig med båda benen på en sida, för helt ärligt hade det inte gått på något annat sätt med den flådiga, men samtidigt enkla, klänningen. snart känner jag hur han hoppar upp bakom mig och med en arm på varje sida om min rygg greppar han manen med händerna, klickar med tungan och säger åt mig att inte vara rädd.

vinden mojnar när hästen långsamt börjar röra sig framåt, min hals gör inte längre ont och näsan har slutat rinna, luften känns varm och när vi färdas längs med grusvägen är det som på film. man ser inte allt runtomkring, det är som om han och jag, vägen, de gröna dikena och åkrarna är det enda som finns. det enda som så att säga får plats i rutan. och jag känner ingen rädsla, ingen oro.. bara lättnad. och jag nynnar lite svagt till musiken i bakgrunden - en klarinettslinga följd av jazztrumpet typ, när vi i stilla mak skrittar mot solnedgången.