då är man trött, och det kan förstöra hela dagar. inte för att det förstörde något just idag, men nog hade det känts än bättre utan behovet av tändstickor under ögonlockena^^

på tal om absolut ingenting så har jag funderat lite över det här med tävlingsinstinkt. för många jag känner har just lite för mkt av den varan, vilket yttrar sig som antingen sönderstress, sura miner (dåliga förlorare) eller djävulsk träningsvärk. jag har full förståelse för hur de blir såna eftersom de är/har varit träningsfreak allihopa men det får mig att undra om det är en bra egenskap eller inte? det ger säkert ökad disciplin, envishet och ambitioner, vilket säkert är underbart att ha i skolan och kan ge en mycket fin karriär i framtiden. men samtidigt kan det säkert också leda till magkatarr, göra en lättirriterad och högmodig (vilket enligt google är motsatsen till ödmjuk) samt kanske begränsa en.

jag själv anser mig inte ha någon vidare välutvecklad tävlingsinstinkt, men visst kan den komma fram ibland. och precis som många andra kan jag bli riktigt sur när någon fuskar på ett spel, men oftast försöker jag bara för min egen och alla andras skull strunta i det.

det som istället ofta stör mig är att alla jag tävlar mot, i allt mellan himmel och jord, går in för det på ett helt annat sätt och därför med helt andra förutsättningar, vilket gör att jag för det mesta förlorar. inte så sällan blir det tävling av en helt vanlig vardagsgrej, t.ex. om vem som räknar matten fortast, tar tyngst vikt på gymmet, är mest upptagen på fritiden, vem som kommer först ner från lektionen eller är först till kön i matsalen. jag finner det ganska trist att jag alltid förlorar eftersom jag oftast inte ser det som en tävling och därför inte gör mitt yttersta. kanske borde jag göra det, men varför? kanske skulle jag bli bättre på att göra mina läxor, men är det verkligen värt den extra stressen?

jag lever nog i en ganska naiv tro att människor främst önskar varandra lycka för det jag ser med mina ögon varje dag liknar mest ett krig.

alla mot alla.