Jag har på senaste tiden blivit kallad både "rastlös", "träningsnarkoman" och "driven" av mina vänner, ord vars raka motsats jag i vanliga fall snarare skulle identifiera mig med. Men, även om dessa fortfarande är väldigt överdrivna uttryck, så har jag insett att de ändå stämmer lite grann. För samtidigt som jag ibland kan vara latare än stryk brukar jag faktiskt få gjort det jag ska, och om jag inte uträttat något vettigt på hela dagen mår jag dåligt, och även om varje fiber i min kropp säger emot att jag ska gå upp tidiga morgnar för att träna så gör jag det ändå.. av någon outgrundlig anledning. 

Vi har för tillfället extremt lite att göra i skolan, vilket är underbart på ett sätt men samtidigt oerhört enerverande, och jag har därför bestämt mig för att starta ett litet projekt. Vad det kommer bli exakt vet jag inte än, men jag tänker som vanligt i banorna att "rädda världen", som den lilla pretentiösa prinsessa jag väl är. Känner verkligen att jag borde utnyttja att jag går i en klass med likasinnade människor, som alla är såna där människor som bara vill alla väl. För att ta ett exempel: Simon hade i vintras 20 kr kvar att leva på veckan ut, ändå gick han på torsdagen och köpte fågelmat, för att mata (de säkert inte så) utsvultna fåglarna på hans balkong. 

Dessutom har jag tänkt på att det redan nu är bra att försöka skapa viktiga kontakter med folk, till exempel de i ens klass, då de troligtvis kommer hamna i ungefär samma bransch som jag.