I två dagar har jag latat mig så brutalt att jag nu känner mig både uppstressad och misslyckad. Igår var det 23 grader och stålande sol, och jag var utanför lägenheten i sammanlagt 30 minuter, vilket känns som ett hemskt slöseri med tanke på att hösten närmar sig. Men jag ska försöka släppa det nu. Måste acceptera att ibland finns bara inte motivationen där.

 

Hittills har nog allt gått lite för lätt egentligen... det ska ju vara svårt att flytta till ett annat land, börja på ett nytt jobb och hitta nya vänner. Jag är antagligen naiv som tror att allt ska vara fixat efter en månad och att jag ska leva något sorts drömliv här. Ensamhet, motgångar och språkbarriärer hör liksom till.

 

Men jag kommer verkligen försöka nå det där drömlivet, och det finns hopp. För jag trivs faktiskt himla bra på jobbet, även om jag inte förstår ens hälften av alla skämt så gillar jag ju det där med... lagkänsla eller vad man ska kalla det. Att skratta åt varandras misstag, retas och bara känna sig som en del av något. Det är faktiskt precis det som jag saknade under mina tre år på universitetet, eftersom vi aldrig hade lektioner.

 

Nu ska jag steka mina grönsaksbiffar och sedan gå iväg till Svenska kyrkan för filmkväll med crepes!