Det är fredag kväll och jag sitter ensam hemma och tittar på film. Anna Karenina var inte ens speciellt bra, inte värt att komma ett steg närmare till att få ett hotmail (inte .com) från anti-pirater.

 

Vanligtvis är min livsfilosofi, sen några år tillbaka, att alltid säga ja till chanser att lära känna nya människor, men idag kändes det bara fel. För jag blir helt matt av att ständigt jobba på mina nya kompis-relationer, att det är så få jag kan vara helt bekväm med, och att det går åt så mycket energi till att frammana samtalsämnen som inte finns. Jag har ju aldrig riktigt varit en sådan som har mycket att säga, ifall det inte har med livets mening att göra eller så, då har jag massor.

 

På måndag börjar nya kursen, och en klass full av främlingar väntar återigen... Undrar om de är intresserade av att prata om meningen med livet?