åh jag blir så glad! och så rörd! för min vän amanda är nog den underbaraste människa jag känner. och hon skriver så fina sms, påminner mig alltid om hur mycket hon tycker om mig, och både hennes ord och mina svar är så ärliga att de verkligen rör mig ända in i hjärtat. och i magen, lilla magen där alla känslor ju bor.

och minnena kommer som en tsunamivåg.

från dagis, precis innan vi skulle gå på sommarlov sista året innan förskolan, då vi satt timme efter timme och pärlade pärlplattor och virkade små mattor. vi trodde ju aldrig att vi skulle få göra det igen! och två år innan det, på gamla trilobiten precis bredvid musikskolan, när vi båda två älskade att diska men inte fick göra det så ofta för händerna blev torra. och hur vi båda fullkomligt ÄLSKADE fiskpudding med smält smör. och hur mycket jag saknade henne på fritids, när alla stadsbarn gick hem tidigt. och alla miljoner konserter med cellon och med musikklasserna, alla skolavslutningar och alla grupparbeten. och barndomsfasonerna så som boken om delfiner där bokstäverna är bakochfram och orden stavas så som de låter, sången om kossa mu mu mu som var så tjock och fet och alla tiotals sporter vi provat på och sedan gett upp tillsammans.

det finns en förklaring till att alla mina vänner på facebook även är dina vänner, och det är att vi har delat nästan hela våra liv med varandra i snart femton år. men jag är inte det minsta trött på dig pand!

min brudtärna, mitt barns gudmor, min allra bästa vän!

tihi, puss!