Tittade precis på de två kortfilmerna jag fick på posten idag. De var från de två Ghana-volontärerna Lisa och Sofia, som gick media och därför gjorde en dokumentärfilm som projektarbete under sin tid där nere. I dokumentären figurerar jag läskigt mycket, men eftersom jag inte kände igen mig själv eller min röst så kunde jag ignorera all ev självkritik den här gången. I filmsnutt nr 2 är det mest fokus på barnen och till den grät jag så jag skakade. Speciellt Tetteh får mig att spruta som en fontän.

Annars har jag nog faktiskt saknat Daniel mest sen jag kom hem, men eftersom det här var i början av min vistelse så var vissa av barnen väldigt tillbakadragna och personligheterna jag till slut lärde känna riktigt bra fanns inte där hos dem då. Daniel var nästan alltid sur eller satt och såg förtvivlad ut, som på filmen. Men mot slutet var han en av mina favoritgossebjörnar, världens busunge och skrattade nästan hela tiden. Det är så jag vill komma ihåg honom.



Daniel och Tetteh. Saknar dem så.