Jag har precis gjort en djupdykning i mitt förra liv, det i Ghana, då jag har skrivit ett väldigt långt inlägg om barnens fina personligheter. Och nu är jag lite fast där... Jag saknar dem som mest när jag tänker på hur ont det måste göra i dem varje gång en volontär åker, och speciellt när jag åkte, som varit där längst och som delat så många nya upplevelser med dem. Det hände verkligen skitmycket under tiden jag var där och faktiskt så kändes det till slut som att de såg mig och Agnes som de som alltid stannade kvar, medan andra volontärer kom och gick. Sen till slut så gick jag med. Jag var inte bättre än någon annan, lämnade dem precis som alla andra gjort, till och med deras riktiga familjer.

Men det är konstigt hur jag kan kolla på mina bilder därifrån och inte känna någonting, bara för att sedan direkt bryta ut i gråt när jag ser andras bilder på facebook. Mina egna bilder har jag sett så många gånger att jag mest ser ett foto på ett svart barn, medan nya bilder påminner mig om hur de var innerst inne. Till slut såg man ju inte att de faktiskt var svarta, eller ens att de var små barn, man såg bara personligheterna.

Men man glömmer så fort, speciellt när man är i ett land där absolut ingenting påminner om Ghana. Och det är synd. Jag vill inte glömma.



(Tetteh strippar så att jag kan laga hans tröja, och Akotey gungar på mina ben)