Första dagen hemma var konstig, andra dagen var underbar (för då träffade jag Johanna på dagen och sen äntligen Oscar på kvällen), tredje dagen var helt okej, fjärde dagen var fruktansvärd (gick omkring som i en dimma, kände mig sjuk, livet var meningslöst och jag hade inte lust med någonting) och nu femte dagen så är det helt okej igen.

Trots att väldigt mycket knäppa och omvälvande saker hände när jag väl var där nere i Afrika var det väldigt sällan jag hade såna där jobbiga känslor som kan drabba mig här hemma ibland. Idag när jag åkte ifrån Oscar och satt helt själv i bilen kände jag mig så ensam, förvirrad, fängslad och deppig att det riktigt gjorde ont. Hello dramaqueen, jag vet, men faktiskt var livet mycket behagligare där nere och inte ens under en enda sekund kände jag mig ensam.

Den enda tröst som faktiskt funkar när det känns riktigt jobbigt, är att tänka på vad jag vill utbilda mig till och jobba med i framtiden. Redan innan jag åkte visste jag att jag behövde något mer meningsfullt yrke än att jobba i klädaffär, men nu finns det liksom inget alternativ.

Jag bara måste göra någon jävla skillnad innan jag dör.