I förrgår var det reunion även med killarna från NV3A och deras Skofteby-vänner. En kväll med utgång går alltid upp och ner, ena stunden har man skitkul och i nästa är man trött och lite less. Fina människor är det i alla fall och jag älskar verkligen att bli oväntat överraskad av hur trevliga folk kan vara. Man tror att de ska vara så där coolt avvisande (och i botten osäkra), men en kram, ett leende eller erkännande visar att alla trots allt bara är helt vanliga människor.

Igår kom Louise och Malin hit på ett ruskigt spontant sätt, och jag kan inte annat än prisa friheten som ett stycke körkort och en bil ger en. Underbart! Synd bara att min käre pojk inte orkar skaffa sig just det, så vill jag ha hit honom får jag gott åka och hämta honom... Ack och ve, som Johanna skulle sagt.