Tårögd och med plufsigt fejs kom jag hem till ett tomt hus för ungefär tre timmar sen. Nu är huset mörkt, men fortfarande lika tomt som förut.

Egentligen är jag inte så blödig av mig, förr grät jag nästan aldrig till filmer, hur berörd jag än blev av dem. Men idag grät jag ungefär sju gånger till "Kalenderflickorna" (förövrigt en helt underbar film som är både sorglig, kul och framförallt hoppfull) och jag skulle när som helst kunna börja igen.

Trots att jag förberedde mig i flera månader på hur deprimerande det skulle bli att inte ha något jobb eller dylikt att sysselsätta mig med när alla vänner flyttar från stan, så känner jag mig ändå överrumplad. För jag ser liksom inte riktigt slutet på det.

Men äh, jag ska nog få ordning på känslostormen snart.