Jag har tänkt på det ganska mycket det senaste, denna min lilla plan för åtta veckor någon gång nu i höst. Jag blir mer och mer säker på det och har till och med börjat sakna triviala saker så som känslan av kakel under fötterna, att alltid ha nyduschat hår, tv1000 och mascara. Jag vet ju inte om de sakerna kanske faktiskt finns där nere, men jag tror inte det, och bättre att bli glatt överraskad än tvärtom. 

Jag har alltid trott att jag är en sån som inte åker iväg själv, utan alltid reser tillsammans med någon. Fram tills nu har jag aldrig vågat eller velat, men saker förändras. För på både gott och ont finns det ingen som är aktuell att kunna följa med mig, och trots att jag kanske kommer grina varje dag i en vecka på grund av det så vill jag åka ändå för att efteråt bli världens mentalt starkaste tjej.

Vissa av er vet vad jag pratar om, nämligen att jag kanske, men endast kanske(!), ska jobba som volontär i Afrika.