ååh jag önskar att jag inte missade så mycket av det som sker i ek-rummet! faan att det finns så mycket liv att leva men så lite tid till att leva det! jag orkar inge längre sitta och lyssna på göran, kent och alla andra aaslångsamma människor när jag egentligen bara vill ut! ut genom dörren och vandra i de ekande tomma korridorerna när alla andra är på lektion, ut genom ytterdörren och lägga mig på asfalten bara för att få se molnen, eller ut i världen och börja ett helt nytt liv. för skollivet som det är nu passar inte mig för fem öre.. lektionerna är mest bortkastad tid och rasterna extremt stressiga. och jag börjar bli stirrig igen...

jag kollar helt enkelt för mycket runt omkring och kan knappt prata med någon utan att flacka med blicken. det är inte friskt. kan inte någon säga åt mig att livet inte slutar här? för jag verkar tro det. och kan inte alla sluta lägga på mig nytt ansvar? för det känns som om jag (och alla andra) gräver min egen grav, samtidigt som jorden faller ner igen runtom och begraver mig lagom till att gropen är färdig. self-service begravning - no thanks!

dessutom visade det sig idag att jag och louise blivit faddrar till en klass som inte ens finns. jag är grymt besviken, trots det jag sa förut. och helt ärligt är jag inte det minsta pepp på att vara med på fredag alls just nu.

(but I will)