min pappa brukar säga att jag har en väldigt atletisk kropp, precis som honom såklart, även om jag sällan tränar. jag brukar alltid svara med ett utdraget njaaa, men idag kan jag nog faktiskt sträcka mig så långt att jag faktiskt säger nej.

för jag spydde av ansträngning idag.

lyckligtvis instängd på toan, så det hela var mest bara komiskt x). och jag börjar ju bli van vid den där känslan av darrande knän, illamående, svaghet och tunnelseende. det går ju alltid över så.

men ibland önskar jag liksom bara att det var jag som kunde vara den som står pall för allting och inte var så himla svag. jag önskar att det inte var jag som alltid var förkyld eller allergisk. jag önskar det inte var jag som spytt och nästan svimmat av allt från vätskebrist till fysisk ansträngning eller mensvärk. jag önskar att det inte var jag som knappt klarar någon sprit alls och alltid blir bakfull dagen efter. inte för att det direkt är synd om mig för det. det känns liksom bara så fel, för jag ser mig själv som den starka, jag ser mig själv som klippan i havet ni kan luta er mot.

och du kroppen, du ska rätta dig efter det.