oh my. jag är tillbaka i bergochdalbanevagnen och hjärnan följer spåren upp, fram, ner och runt. livet är förvirrat igen och även om jag mår bra och allt sånt där så går jag liksom omkring som i ett töcken.

jag saknar deep shit med louisen så otroligt mycket, för just nu tror jag hon är den som bäst skulle förstå. och jag är samtidigt trött på att prata om allt, på att analysera och tänka och ja, you know the drill, så kanske är det ändå bra att hon är borta.

fast nej, det är det inte. jag låg i sängen och glodde i taket som vanligt förut (helt ärligt så blundade jag och kämpade jag mot sömnen) när jag kom att tänka på att hon kanske dör. eller att hon redan är det, då hon inte varit online på någon dag. och så grät jag en skvätt i vanlig ordning, kanske lite för att jag inte hade något annat för mig(!), men det lättade faktiskt på trycket lite grann.

det kändes bra.
och nu ska jag försöka bestämma mig för om jag ska skolka imorrn eller inte, sedan sova.