man kan prata i timmar, tills luften tar slut och munnen torkar ut, om saker som bekymrar en. men i grund och botten antar jag att det är de egna tankarna som i slutändan är det enda som spelar roll

det känns som att jag har förstört något väldigt fint för någon idag, och detta bara för en kort stund av inbillad vapenvila, jag sänkte garden och bäddade inte in mina ord för jag trodde inte det behövdes längre, att jag skulle bli förstådd ändå.

men nej, inte idag. så jag vet inte. det hjälper nog inte att prata, trots alla saker jag vill säga och alla nyare och finare formuleringar som jag tror kan lösa allt, så verkar ingenting bli bättre. vi går mödosamt upp ett trappsteg, för att bara åter falla ner igen.

så kanske jag bara borde... sticka huvudet i sanden, trilla ner i ett hål och inte komma upp igen, eller göra som herman och bli stum.

jag är trött och har ont i magen, men det var inget nytt.