det kommer alltid tilbaka. allting kommer alltid tillbaka. mer eller mindre.

jag ser mig själv bli större och starkare för varje dag som går. jag växer bokstavligt talat på bredden, vilket jag förövrigt ska ta tag i alldeles strax, och bildligt talat på längden. för jag har kommit närmare mig själv och lärt känna det som finns där inne, jag låter det komma ut allt oftare och ger andra chansen att se det också. jag finner inga ord som kan beskriva skillnaden på mig själv då och nu, för precis två år sen var jag en helt annan människa. en mindre människa. 

jag var en liten människa med ett litet liv.

men trots mina jättekliv upp mot toppen blir jag rädd, rädd för framtiden. rädd för att inte må bra och för att aldrig få bli riktigt jäkla lycklig. rädd för att få ett tråkigt liv, och att det går så långt att jag inte ens märker det själv, så jag blir en sån man tycker synd om. jag tycker jag gör vad jag kan, men ändå så klappar det aldrig!! och om jag slutar skjuta det ifrån mig ens för en liten stund, så kommer det alldeles intill och då blir det jobbigt. så lek inte med mig, snälla. ja eller nej.

jag klarar mig alltid.