jag sitter och försöker föreställa mig lyckan om jag skulle klara mig imorrn.. men det tar emot, för det gör jag nog inte, om jag inte har en jädra massa tur vill säga, för det har jag ibland... men nej. det känns bara inte så.

det har varit en äckligt jobbig vecka, alldeles för mycket press. och även om jag inte låter det bekomma mig så mycket, jag är grrrrrrym på förnekelse, så är det mentalt väldigt påfrestande. kemin, matten, etiken... och så detta här. vilket är en ganska big deal, till och med en vääldigt big deal, men eftersom jag inte vill skylta med den så är det svårt att få folk att förstå varför jag känner som jag känner.. som om lungorna har krympt till hälften, som om tiden accelererar och som om det inte finns någon väg ut. så känner jag. usch vad jag kommer längta till skolan imorrn! till vad som helst egentligen!

..en soffa, en klädaffär, en flygplansstol eller bara en liten bit trottoar... det går också bra.

nä. 19 timmar kvar nu...