jag är jätterädd och fortfarande galet stressad, men sitter ändå och gör ingenting, låter bara tiden rinna mig mellan fingrarna.

vad ska jag till europa för? egentligen? varför inte stanna hemma i min egen säng, med alla mina fina människor i lilla trollhättan. duger det inte att bara vandra omkring i trädgården och äta taybär, vinbär och körsbär tills magen riktigt jäser? päronträdet är sprängfyllt av frukt i år men vi åker om tre dagar, det blir till att växa snabbt om jag ska få göra annat är titta på dem. :(

åh vad jag kommer sakna gaddis, förknippat förevigt med tiden då man var liten. jag kommer sakna kungsgatan som liksom är det första jag tänker när jag hör trollhättan, säkert efter all tid jag spenderade där och på oden i väntan på bussen när jag var liten. det var innan vi skaffade lägenheten och jag svär att jag var där varenda dag i veckan, oftast helt själv. det var ingen direkt höjdare. och alla småkillarna som skrek dumma saker efter mig påvägen från trilobiten till tjugofyra-bussen, tro inte att jag har glömt er. tro inte jag har glömt födelsedagen då jag satt ensam och grät på en stubbe för att ingen av mina vänner någonsin stannade kvar på fritids, bara jag. och tro inte att jag har glömt alla ni äckligt dåliga förlorare i fotbollen, ni som alltid var så arga och länge gjorde mig rädd för alla som var äldre. så kanske, bara för att bevisa för just er att hej, jag är starkare än ni någonsin ens kan hoppas att bli, så ska jag ändå åka. för jag vet inte alls vad som väntar oss söderut, men jag vet att det kommer kännas bra så fort vi kommer iväg. jag vet att vi kommer komma hem tre år äldre, att vi kommer vara friare, gladare och modigare. det är vad jag vill i alla fall.

det där med pepp är förresten inget att hänga upp sig på, bara gör't.
för allt blir precis bara vad man själv gör det till.