mitt fejs är rött, magen full, och huvudet.. en enda röra. jag far och flänger, dagarna är smockfulla och tur är det! för tystnad är jobbigt. förnekelse blir så mycket svårare då, bortträngning också. med massa saker att göra kan man iaf fly verkligheten och detta är min prins på sin vita springare..! min räddning alltså :)

men det är svårt att blogga nu. allt känns så futtigt, för vad spelar det för roll att huden är brun när livet är äckligt skört och kan ta slut när som helst. vi vet inte hur bra vi har det until someone/thing rocks the boat. och till och med när livet leker skapar vi vår egen olycka, för lite njuter vi av det, lite gillar vi att tycka synd om oss själva. jag vet. jag vet allt. och ni vet. ni vet också allt. egentligen. ;)