pojkband... inte min grej riktigt va.

men jag vill skriva någonting om idag. om inte, vilken annan dag skulle isf vara mer värd att skriva om? men jag orkar inte formulera bra så ni får ta det för vad det är, eller vad det blir snarare.

gårdagen avslutas framåt småtimmarna, allt det mysiga folket går hem till sig. tappra malin och jag städar partyplacet. jag somnar ensam och övergiven. lägenheten är tyst och det ringer i öronen. jag vaknar av vätskebrist och går upp, eller snarare ner, ur sängen. viktor kommer förbi och hämtar i stort sett allt han hade med sig dit igår men ändå glömde, och louises jacka råkar han få med sig också. suck.. iaf, jag åker hem, äter lite, andas lite, och åker tillbaka ner igen. symfoniövning först men emd kommer snart dit, och första intrycket mina damer och herrar... herregud. döm själva: de kommer in i gympasalen mitt i en låt och först när den är slut kan jag vända mig om mot dörren och ser då att erik redan har klättrat upp i ribbstolarna och han vinkar ner till oss därifrån. danny står och hänger mot en vägg iförd enorma flugögon-solbrillor och en vit keps han satt på sne, han tuggar tuggummi med heela ansiktet och fullkomligt lyser diva. mattias ser jag inte från där jag sitter men märker under kvällen att han verkar vara den mest normala och seriösa av de tre (behöver jag motivera?). men det är väldigt komiskt och roligt att kolla på dem. de är alla nästan lika långa, ungefär lika biffiga och har ganska lika klädstil. haha, de ser ut så korta och ihoptryckta ut, så unga, oerfarna och allting med dem bara skriker pojkband och fjortis. men okej, nu är jag hård och fördömande, de är säkert snälla innerst inne. iaf, efter övningen var det alltså soundcheck på tunet, lika långdraget som vanligt. men sedan i pausen fick jag lite tid till att cruisa genom folkmassan med bilen^^ jag och linnea kände oss såklart skitcoola och jag kan näästan förstå bengans sjukt självgoda min när vi sedan ser honom köra tillbaka samma väg genom folket.

okej, så till konserten! det börjar med att jag tappar bort hela mitt cello-crew minuterna innan, vilket kändes skitbra! x) men okej, jag tog med mig lisa och vi hittade dem till slut redan sittandes på scenen (föga förvånande eftersom det är peter vi pratar om). jag känner mig oerhört varmt välkomnad upp på scenen av kim franssons svetthandduk från igår som ligger på min stol - ger liksom en fin touch till det hela. men jag tar bort den och sätter mig och checkar in publiken, hittar lite känt folk.. typ tobbe (som pga sin längd och fluffhår nog syntes mest av alla i hela publiken, dvs över 20.000 pers), familjen persson, toves lilla fanclub samt en av dendrokronologi-männen^^ ahaa aaha

själva konserten börjar till slut. fingrarna är iskalla och stråken paj, jag hör inget av vad jag spelar men kör så det ryker ändå. när emd äntrar scenen skriker publiken så jag faktiskt blir lite rädd, kunde seriöst känna en svag adrenalinkick i magen men istället för att fly nöjer jag mig tack och lov med att skratta nervöst mot naima. skriken stegras till rekordnivå varje gång ngn i trion närmar sig trappan eller gör ansats att till och med gå ner till marknivå och hysterin är galet läskig men också härligt peppande. 

okej... sammanfattningsvis uppfyllde emd alla mina fördomar.
men hatten av ändå, de kan iaf sjunga fin stämsång.