Kapitulat - hon har så j*vla rätt. Eller inte "rätt" kanske, men för mig känns det närapå exakt likadant som så hon skriver.. jag har inte heller någon jävla grund att stå på. Ingen trygghet i mig själv eller vett nog att inte klanka ner på mig själv. Det märker jag av varje gång jag lämnas ensam. Min fina fasad jag har byggt upp för min omgivning att få skåda rivs, och kvar blir.. inte så mycket. Osäkerhet, orkeslöshet, ensamhet, en svag panikkänsla och ibland en stark vilja att fly.. det är det som lämnas kvar.

Och i just de ögonblicken är det ingen (om inte av en slump) som tänker på mig, ingen som undrar vad jag gör, ingen som ens vet om att jag sitter där och är ledsen - och det känns så tomt. Så läskigt tomt..

Men egentligen.. jag antar att man istället borde "tänka på dem i Afrika", för det finns ju de som har problem på riktigt. Kanske borde jag sluta klaga? Och bara rycka upp mig?

Önskar att det vore så lätt..